Jag skriver med mycket känslor i bröstet. Och nej inte i mina "kvinnliga bröst som är några jävla sexobjekt". Jag älskar män, de är fantastiska, men också mänskliga och lite knäppa ibland. Precis som kvinnor.

Jag har googlat runt lite (triggat mig själv tydligen), och när jag inser hur många positioner en kvinna aldrig haft, bara för att det alltid har varit män. President i USA, i många andra länder för den delen. Jag säger inte att just en kvinna skulle vara bättre än en man (Okej, jo, bättre än en viss president i ett visst land, JO, TRUMP), men en kvinna skulle vara minst lika bra. En kvinna som har någonslags erfarenhet, utbildning men framförallt passion för ämnet. Elden inom människan är det som verkligen räknas. Och jo det finns säkert många kvinnor som skulle vara usla på vissa jobb, det är en självklarhet, men det samma gäller ju män och allt där emellan. Ingen är perfekt. Men för i helvete kan vi inte se till att det blir lite mera jämlikt.

Tack och gonatt!

Gott nytt år! Hoppas att 2017 blir ett produktivt och glädjefyllt år.

Hej! Nu sitter jag här och skriver den 1:a januari, första dagen på ett nytt år.

Det är en nytt år visst, men det betyder inte att du kan glömma hela 2016 och "Börja om". Visst låter ett helt nytt år som en fantastisk möjlighet att börja på nytt, men det är egentligen inte så speciellt.

Natten mellan 2016 och 2017 må vara en festlig händelse med mycket stohej, men det är bara en natt.

MEN ifall du vill börja på nytt, eller bli en bättre person, eller whatever, så visst går det bra! Men kom ihåg att ingenting förändras helt över en natt. Det tar tid.

Om jag ska vara personlig i detta blogginlägg så vill jag säga att mitt år började helt bra. Jag kramade min mamma och en hund och annat smått och gott. Jag tittade på raketer och tände tomtebloss. Det kändes riktigt bra. Men klockan 1 skulle jag gå och lägga mig. Men jag fick inte sömn, såklart. UGHH, jag blev jättefrustrerad och ganska ledsen att den första natten/dagen på året skulle börja så... Men jag egentligen är det inte en stor sak, jag bara överdriver det för att jag vill 2017 att vara perfekt. Men jag är jättetacksam för vad jag har. Jag har fantastiska vänner, familj och ett hem. Jag får mat när jag behöver och till och med när jag bara har lust. Jag går i skola och min framtid ser ljus ut. Det finns så många saker som jag vet att kommer göra 2017 till ett bra år.

Men om jag ska ha ett löfte/mål för 2017 så är det nog faktiskt 2 saker. Jag ska jobba hårt; jag vill ta vara på alla möjligheter jag får och våga testa och tro på mig själv (det där var 1 mål) och sedan vill jag också framhäva att jag ska ha roligt! Det är så viktigt att njuta av vad du gör och vad du jobbar för. Men inte bara för att det är ett nytt år ska man värdera om och tänka på vad man vill, du kan göra det precis hur ofta du vill! Varje månad kanske?

Vad gör du för att du ska ha det bra just idag? Vad gör du för att du ska ha det bra om en vecka? Om en månad? Om ett år?

Till slut vill jag avsluta med ett av mina favorit motton (quote) inte enbart för 2017, utan för alla dagar i livet;

-

What if I fall?

Oh darling, what if you fly?

-

Tolka det hur ni vill. Men jag vet vad det betyder för mig.

Kram,

Anna R.

Hej, det här kanske är det sista inlägget på länge. Jag har bestämt mig för att lite dra mig tillbaka från internet och sociala medier. Inte permanent, men för en obestämd tid.

Internet, sociala medier, skärmar och konstant informationsflöde är inte bra för oss. I alla fall inte i stora mängder. Vår generation lider av mycket sömnproblem, psykiska störningar och oro. Visst har det med andra saker att göra, men detta konstanta informationsflödet är nog den centrala förändringen i människans liv.

Det ironiska är att jag sitter uppe halv elva och skriver ett blogginlägg om just det här.

Men i alla fall, från och med imorgon tar jag en paus från netflix, youtube, instagram, facebook och bloggen. För ett tag. Bara för att testa.

En sak som fick mej att tänka på allt detta var en "Carpool karaoke" med Justin Bieber. Där skakar han på benet hela tiden, och det är faktiskt helt normalt i min generation. Jag har tidigare inte tänkt på vad det betyder men jag tror mycket på att det handlar om att man inte utnyttjar sin energi på rätt sätt. Vi sitter uppkopplade mest hela tiden. Skyll det på vad du vill, men det här är vad jag tror.

Nu tänker jag i alla fall försöka att sova trots exponeringen av det blåa ljuset från datorn.

Sköt om dej och kom ihåg att DU alltid kommer först, så länge det är möjligt!

Puss, och god jul och gott nytt år. 

H.

Anna R.

Det har varit en relativt bra dag, men just nu mår jag så himla dåligt. Jag är arg, ledsen och förtvivlad.

Jag har scrollat ner mitt instagram flöde och vartannat inlägg handlar om Aleppo eller Syrien. Jag kommer till hur hemskt det är snart - men först måste jag erkänna att det är svårt att veta, men jag vet hellre än lägger det åt sidan.

Flera år, månader, veckor och dagar har dessa brott mot mänskligheten pågått i Aleppo. Det är fruktansvärt, men det är också viktigt att alla är medvetna om vad som pågår. Så från här och nu, vädjar jag att du följer med nyheterna som aldrig förr. Det är inte trevligt att veta vad som pågår, men det är så himla viktigt att alla vet vad som händer pårikigt.

En sak som jag insåg i dag, det var att det låter inte bara som någonting som är hemsk och någonting som inte händer oss. För de där familjerna, de är vi, och de skulle kunna vara oss hur lätt som helst. 

Tänk dig att din familj splittras, någon dör, du lever i kontinuerlig rädsla och vet inte vad du ska göra för att komma undan eller överleva. Tidigare har jag bara tänkt "ååh, stackars familjer" men nu så tänker jag snarare "det där är någons vardag!!" VARDAG, det är alltså ingen film, bok eller historia. Det är sanningen och det är en modern holocaust. 

Jag, vi som är i den här åldern, kan knappast hjälpa aktivt på plats. Vi kanske inte kan donera pengar, inte syssla med frivilligarbete eller skicka hjälp. Men vi kan läsa på, vi kan vara medvetna, vi kan lyssna och sprida. Det är också viktigt för oss att lära oss. Vi är framtiden. Vi är framtiden för världen. Vi måste inse att livet är en skör gåva och vi måste värdera det. Vi kan lära oss att ha perspektiv, vi kan lära oss att känna empati och helt enkelt inte ta livet för givet. Vi måste lära oss att människovärde, rättvisa, frihet och jämlikhet är det centrala i världen.

Förintelsen är en förfärlig del av vår historia och vi uppmärksammade förut hur viktigt det var att undvika någonting liknande i framtiden, men här är vi idag. Vad tusan är skillnaden? Samma värld, samma människor och samma dumma orsaker.

SNÄLLA, bara var medveten och gör det du kan. Själv är jag stolt över att skolan jag går i då vi har samlat ihop och donerat pengar till röda korsets Aleppo kampanj. Om du ber, ja be då för Aleppo och alla familjer som drabbas av dessa hemskheter. För när det gäller, så spelar inte ras, religion, kön, nationalitet eller liknande någon roll. Vi är alla människor och vi måste ha respekt för varandra. Men det viktigaste av allt är att visa kärlek!!

Tankspridd, arg och kärleksfull,

Anna R.

Hej, hoppas ni haft ett trevligt veckoslut. Idag så vill jag skriva om någonting jätteviktigt, i alla fall viktigt för mig.

Vänskap är en underlig sak. Vad är riktig vänskap, vad är bra och vad är dålig vänskap?

Vi tänker nog alla på det, kanske inte genom att detaljerat fundera vad det innebär. Men vi registrerar när någon gör något snällt, när någon gör något illa mot en eller när man påverkas av andra.

I alla fall, så vill jag komma fram till att vänskap är någonting man ger OCH får. Man kan inte förvänta sig att bara få,få och få utan att alls ge någon tillbaka. Du måste lyssna på din vän när hen behöver dig, precis som din vän borde göra när du behöver det. Men du kan inte bara fortsätta ge, ge och ge om du inte får någonting tillbaka, du måste inse detta och ha självrespekt. Om du inte får någonting ut av relationen, så ska du inte fortsätta ge något till den. 

Sanningen är att det inte alltid fungerar så, alla relationer är inte perfekta. Eller egentligen är ingen relation perfekt, vilket betyder att man inte bara ska ge upp när man känner att det inte riktigt fungerar. Det är viktigt att diskutera i en relation om vad som är fel, medan man också kan erkänna att det finns bra saker; man måste alltså fokusera på både det som är bra och det som inte är så bra.

Från personlig erfarenhet, kan jag säga att det är svårt. Otroligt svårt. När ska man bry sig om sig själv? När ska man ge uppmärksamhet till endast din vän och ingen annan? Vad är rätt och vad är fel? 

Jag tror inte att man ska se på problemet som sådant; "som vad är rätt och vad är fel?" utan  borde arbeta med vad man har och försöka förbättra (och inte rätta till) det i relationen som inte är så bra.

Dessutom finns det också en sak som kan göra allting enkelt eller göra allting svårt: 

Har du flera vänner som du känner "ganska bra"?

Eller har du några få NÄRA vänner?

Jag kan erkänna att jag själv har skapat en hel del lösa trådar. Faktiskt så tror jag att jag vet orsaken till det också.

I lågstadiet var jag den personen - den flickan - med EN endaste bästis.

Men när jag "mognade" till mig trodde jag att jag inte ville ha det mera. Så jag gjorde det motsatta. Och här är jag idag.

Jag har "nära" vänner, men trots det så är de lösa trådar. Allting i vår relation baserar på sig på det förflutna. Det är hemskt att erkänna. Riktigt hemsk.

Jag umgås inte med mina vänner utanför skolan, och det är också någonting som är lite dåligt. Jag är den som har ansvaret för mina relationer (till en viss del), och det har också du. Skyll inte allting på andra, men ta inte hela skulden på dig själv.

Jag älskar mina vänner, varenda en av dem. Men faktum är att vi har till en del har växt ifrån varandra.

Det kanske bara är jag. Men det känns i alla fall på riktigt. Jag vill ha en vän som jag kan skratta med utan att tvinga fram det. Jag säger inte att jag inte har roligt med mina nuvarande vänner. Men jag vill ha något nytt. 

Det ironiska är att med de flesta vänner jag har nu, kan jag tala "deep talk" med. Och det är ju jättebra att jag känner någon så väl att jag kan öppna mig och mina känslor till dem. Sedan kan jag skratta med dem, men det handlar bara om att vi MÅSTE tala. Jag vill bara tydligt igen säga: JAG ÄLSKAR MINA VÄNNER OCH DE ÄR INTE PROBLEMET! Men jag vill ha någon som jag känner mig bekväm att tala om "inte så DEEP"-saker...

"Det är inte du, det är jag." - är en ökänd mening i ett förhållande. Men tänk om det är sant? 

För i mitt fall tror jag att det är just det. Jag kan inte ha en bra/hållbar relation med någon annan innan jag har jobbat med mig själv.

Jag tror att vi alla upplever det att vi tycker att vi är annorlunda. Och det finns en fas då vi så hårt kämpar emot det, vi försöker passa in. Och jag tror att jag en kortkort stund passade in. Men egentligen så spelar det ingen roll, jag kommer inte bli lyckligare genom att "vara som alla andra".

Men om du känner att du måste ta tid för dig själv, så du måste veta att det är okej att släppa taget från dina vänner ett tag, eller någon speciell som gör det svårt för dig.

Jag älskar mina vänner och jag vill inte förlora dem. Men jag måste ärligt säga att jag vill veta vem av dem som är mina riktiga vänner och vilka jag ska satsa på. För de andra borde jag inte bry mig om.

Puss, älskar er.

Anna R.

Hoppet dör aldrig,

det försvinner aldrig

Men om du behåller det

är ditt eget val.

Strömmar av ljus

med tankar som krångel

Vågar sig en idé lysa,

knäpptyst vill man inte tiga.

Dikter är någonting man inte kan förstå, inte förstå helt i ord. Dikter och poesi handlar inte om ord eller meningar, rim eller fina betydelser. Dikter handlar om känslor. Känslor som bara kan uttryckas genom att skriva, inte genom ord eller meningar. Bara genom att skriva. Vilket jag gör just nu. Skriver.

Testa att skriva. Det kan verkligen hjälpa. Men om du är stressad, ledsen, arg, tom, deppig, sorgsen, ensam eller någonting liknande, så kan du testa att skriva, konditionsboxa, skriva sångtexter, måla, steppa, dansa eller helt enkelt någonting annat som får dej att känna dig på plats.

Jag älskar att skriva, men jag hatar också att skriva. Det finns en fin linje mellan de känslorna, en tunn tunn linje. Hat och kärlek är nog nästan lika. Man kanske inte kan älska utan att hata, eller viseversa. 

Man ska inte skriva, eller vad man nu sen gör, för att göra det. Utan det viktigaste är att du har hittat på någonting du kan göra när du känner för det.

Älska det, om du inte gör det naturligt, så kanske det växer och din kärlek utvecklas. Testa på någonting du hatar, kanske du hittar någonting för dej.

Leta inte här,

leta i det fördolda

Dröm inte det du vill

våga hoppas och slutligen

hoppa.

Ha det skönt

Anna R.

Det var nog ett tag sedan jag skrev. Om man kollar tillbaka på min blogg så kommer man inte hitta några inlägg. Jag raderade dem, det har knappast någonting att göra med hur de var skrivna eller vad de handlade om. Jag bara är en sådan person som efter ett tag tröttnar och har en instinkt och vädjan att börja på nytt. 

I detta inlägg vill jag skriva om mig själv och om hur andra uppfattar mig.

Jag är ju ingen expert på hur andra ser mig och på hur de dömer mig, men jag har nog en aning. Man ser inte allting klart och tydligt, även om man själv vill tro att man gör det. 

"Ta det lugnt Anna" är en vanlig kommentar jag får. Jag tar det som en uppmaning, för det är ju tekniskt sätt en befallning. Men jag vet också att det är en fras som lätt sägs när man inte kommer på någonting annat att säga.

Jag hatar när någon säger det till mig. Inte för att det är deras fel, men snarare för att jag är lugn. För det mesta. Och nästan alla som säger "Ta det lugnt" till mig, de har nog aldrig sätt mig "olugn". 

Vid många tillfällen som folk säger det till mig är i situationer där det är mycket på gångs, eller att jag har en egen åsikt.

Det förstnämnda är logiskt, de tror att jag är stressad. Vilket jag troligvis inte är, i allafall inte på ett dåligt sätt. Jag är en sådan person som gillar att ha saker att göra, jag tycker faktiskt sällan om att lata mig. Jovisst, jag latar mig. Ibland är det härligt, men för det mesta är det ganska hemskt. Tidigare var jag annorlunda. Jag tyckte om att bara vara, men nu känns det bara som om jag är överflödig och lat. Ganska hemskt egentligen. Så för att göra det tydligt så: Jag tycker om att vara "stressad" och om jag är stressad på ett dåligt sätt, ja då gråter jag. Jag gråter så bara tårarna rinner. Men det är nog inte så ofta det händer, i alla fall inte runt andra.

Som sagt, när jag har en egen åsikt. Och i detta fall vill jag tydligt förklara att det är nog mitt eget fel, men jag jobbar på det. Om jag tror på något och tycker på ett visst sätt så gör jag helt enkelt det. Men när det gäller vissa saker så brinner jag lite starkare. Jag säger vad jag tycker och jag försöker ta hänsyn till andra och säga tydligt att det är MIN åsikt. Att jag inte nödvändigtvis har rätt. Men ändå så kommer folk med kommentaren:

"Ta det lugnt Anna!!"

Ibland är det för att de tror att jag överreagerar (vilket är fullkomligt möjligt), tar illa upp eller pratar för snabbt. Men det kan också bero på att de inte vet vad de ska svara, vad de ska komma med för argument och stå för deras egna åsikter. Men vad vet jag. Det är bara vad jag tror.

Men meningen med det här inlägget är nog (kortfattat, typ): Ta det lugnt innan du säger "ta det lugnt." Och kom ihåg att ingen är perfekt, alla är olika och om de inte är som dig betyder det inte att de är feliga på något sätt.

OCH någonting som jag tycker och anser att alla borde göra (men skit i det om du vill, det är väl upp till dig): 

Jobba på dig själv, förbättra och lyssna på dig själv och låt dig växa som person. Alla är feliga (men det är inte fel i sig. Utan det enda det betyder är att du alltid kan försöka göra bättre). Alla gör misstag, alla lyckas ibland. Bara låt det ske, allting blir som det ska bli. Men det betyder inte att du ska sluta jobba för det, för det bådar inte gott.

Jobba hårt och ge inte upp. Oavsett vad. Allting löser sig.

Godnatt, goddag, god kväll och adios amoígos!

Rakt från mitt hjärta och min själ,

Anna R.